Alla kan ha fel

Vetenskap handlar inte om auktoritet, även om många verkar tro det. Alla har fel då och då och det är helt oviktigt vem det är som säger någonting. Det viktiga är de argument som presenteras, hypoteser, resonemang, data och allt sådant. Allt annat är oviktigt. Visst, en erkänd vetenskapsman kommer att få mer uppmärksamhet, men det innebär också fler ögon som kan upptäcka eventuella felaktiga resonemang. Ett mycket bra exempel, i dubbel bemärkelse, på att auktoritet inte är (eller inte ska vara, forskningsvärlden är inte perfekt) viktigt är 1900-talets mest berömde vetenskapsman, Albert Einstein.

Albert Einsteins bana direkt efter avslutade universitetsstudier var inte speciellt glamorös: han fick ingen tjänst på något universitet utan tvangs i stället jobba på det Schweiziska patentverket. När han sedan 1905 publicerade sina första fyra mästerverk, däribland om den särskilda relativitetsteorin och den fotoelektriska effekten var han inte helt okänd, men absolut inget känt namn inom fysikerkretsar. Något som de fyra arbetena från 1905 snabbt ändrade på. Einstein blev under de kommande åren den mest kända fysikern genom tiderna (i möjlig konkurrens med Newton).

Men även om Einstein revolutionerade fysiken hade han stora problem med den nästan samtida revolution som kvantmekaniken stod för. Han hade väldigt svårt att acceptera osäkerhetsprincipen, och hävdade att ”gud spelar inte tärning” (en metafor, Einstein trodde inte på en personlig gud). Han accepterade aldrig kvantmekaniken fullt ut, utan spenderade lång tid mot att argumentera mot (delar) av den. Även om kvantmekaniken fortfarande inte är förstådd fullt ut så är det klart att Einstein med största sannolikhet hade fel i flera av sina invändningar. Trots hans oerhörda auktoritet har det inte förhindrat att kvantmekaniken accepterades. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *